När man minst anar det

The Church – The Unguarded Moment

The Church med Steve Kilbey i spetsen får hjälpa mig idag.

Jag togs helt off-guard idag. Är förvirrad. Vet inte vad jag ska tro, tycka eller tänka.

Upprinnelsen till detta skedde för 6 år sedan, ungefär. Kanske 5. Har tappat räkningen, eftersom jag slutat räkna för länge sedan. Ingen mening med att räkna med något som inte kommer att hända i alla fall.

Och så händer det ändå. The Unguarded Moment.

En stunds förvirring, men det ebbar väl ut med tiden.

So hard finding inspiration
I knew you’d find me crying
Tell those girls with rifles for minds
That their jokes don’t make me laugh
They only make me feel like dying
In an unguarded moment

Oinspirationen stod högt i kurs och lite gråt blev det också får jag väl erkänna, fast the Cure tycker att pojkar inte gråter. Fast han gjorde ju det han med. Robert Smith alltså. Men inte idag. Varken jag eller Robert. Men då det begav sig.

I ett obevakat ögonblick.

So long, long between mirages
I knew you’d find me drinking
Tell those men with horses for hearts
That their jibes don’t make me bleed
They only make me feel like shrinking
In an unguarded moment

Lite dricka blev det också. I ett obevakat ögonblick.

Inte så mycket dock. Inte ens det hade jag lust med.

So deep, deep without a meaning
I knew you’d find me leaving
Tell those friends with cameras for eyes
That their hands don’t make me hang
They only make me feel like breathing
In an unguarded moment

Det var inte jag som åkte. Jag blev kvar, som ni märker.

Mer The Church hittar ni, om det nu är någon mer än jag som tycker de är bra, jag tvivlar på det, på Steves egen YouTubesida.