Varenda dag krockas det i denna korsning. För det mesta är det bara små olyckor, utan skadade. Lite repad lack och upprörda känslor.

Men ibland går det riktigt åt helvete. Som idag. Som tur var inga döda, men något tiotal skadade.

En cementbil kör in i sidan på en buss. Bussen välter.

Påkörd av cementbil i Bangkoks farligaste korsning.

Pratade med konduktörskan, som var förvånansvärt lugn till att börja med. Men ju längre hon pratade desto mer såg man på henne hur chockad hon i själva verket var.

Hon sa att hon såg cementbilen komma i alldeles för hög fart nerför rampen till vänster, men hon trodde att de klarat sig förbi.

Då.

Boom.

Cementbilen kör in i sidan på bussen, precis innan bussen klarat sig förbi. Bussen välter.

Hon sa att hon trodde hon skulle dö. Allt var kaos och folk for som vantar i bussen. Sen blev det tyst och hon kunde kravla sig ut genom framrutan som ramlat ut. Utan en skråma. Kroppsligt alltså. Själen fick sig en törn. Jag undrar hur hon kommer att sova inatt.

Det krockas som sagt var varenda dag i denna korsning. Korsningen Petkasem och nerfarten från Kanchanapisek. Mitt kontor ligger precis efter denna korsning, så jag har varit nära flera gånger. Men hittills har jag klarat mig.

Men när man ser såna här bilder, live, så börjar man ju tänka. Trots att jag inte var inblandad idag, så känner jag mig lite nervig. Det skulle kunna ha varit min buss.

I chock

Även en personbil var inblandad i dagens olycka. De klarade sig oskadda.
Kvinnan bröt ihop totalt efter ett tag. När jag kom ut satt hon på trottoaren och höll om sin ömmande arm. Var rätt lugn. Sen slog det väl henne vilken tur de hade haft och tårarna kom.

En helt normal dag på Petkasem Road i Bangkok.

Jag antar att det kommer på nyheterna ikväll. En hel hög med fotografer och filmteam på plats.

Dessa bilder är tagna med min Motorola, så de är väl inte världens bästa. Men vad kan man vänta sig av en skittelefon?

En normal dag tar Felicia sovmorgon. Hon är praktiskt taget aldrig vaken när jag far iväg till jobbet strax efter sju.

Hon är bara vaken ungefär hälften av dagarna min fru far iväg till jobbet strax före åtta.

Det kan ju bero på att hon inte kommer i säng i tid om kvällarna. I säng kommer hon i och för sig, i skaplig tid, för det mesta. Men sen är det ju det där med att somna. Det tar lite längre tid. Hon försöker dra ut på det så länge som möjligt, tills det är en fysisk omöjlighet att hålla ögonen öppna längre.

Jag tror det beror på att hon vill maximera tiden hon har med mamma och pappa. Det blir ju inte så många timmar om dagen, vakna timmar alltså, i veckorna. Så hon försöker dra ut på det. Det är i alla fall vad jag hoppas är anledningen.

Hoppas också att det kommer att förändras snart. Det borde göra det. När hon börjar skolan. Eller förskolan snarare. Fast egentligen är det inte ens förskola, det är för-förskola. Den börjar hon på halvfart i den 26 mars, har jag för mig att det var.

Den första tiden bara halva dagar. Hoppas kunna tjäna någon timme där. Alltså en timme tidigare sömn för hennes del. Sen börjar den riktiga för-förskolan i maj. Då är det heldagar som gäller. Upp före tuppen. Då antar jag att vi ska vara glada om hon fortfarande är vaken när vi kommer hem från jobbet.

Jag har väl större chans att få se henne då, eftersom jag normalt kommer hem vid sex eller halv-sju. Frun får det jobbigare. Hon är ofta inte hemma förrän åtta.

Hur som haver. I förrgår så vaknade hon innan mamma for iväg och jobbade. Normalt sett så är det en kram och hej då vi ses ikväll och sen iväg med Bua för att upptäcka en fjäril eller kasta sten på fisken.

Men inte i förrgår. Då var det problem för Nat att komma iväg. Hon skulle ta bussen som omväxling. Vi har sagt att vi ska försöka låta bilen stå så ofta vi kan. En besparingsåtgärd i dessa dystra ekonomiska tider.

Felicia ville inte alls att hon skulle ta bussen.

Mamma khap rot pai (Mamma ta bilen), sa hon när Nat började gå.
Nej, mamma ska ta bussen till jobbet idag.
Neeeej, mamma khap rot pai lööj. Mamma mai nang rot mee. (ta inte bussen mamma).
Jo, jag ska ta bussen idag.

Felicia tog tag i hennes hand och ledde henne bort till bilen och började sllita i dörrhandtaget. Hon skulle prompt ha mamma att köra till jobbet.

Efter mycket om och men lyckades Nat övertala henne att hon skulle få gå iväg till busshållplatsen, men bara om Felicia fick följa med en liten bit. Så då fick hon det. Hon gick i ultrarapid, hon som normalt knappt vet vad gå är. Det springs och hoppas i en rasande fart normalt.

Men inte i förrgår, då släpades fötterna i marken.

När Nat kommer ut till busshållplatsen ser hon sin buss precis fara iväg, så hon får snällt vänta närmare en halvtimme på nästa.

När hon väl kom iväg var hon glad att Felicia uppehållit henne så pass att det blev en missad buss som följd. När bussen hon satt på närmade sig expressvägsuppfarten blev det nämligen tvärstopp.

Trafikolycka. Igen. Och det var hennes buss, nummer 529, alltså den hon skulle ha suttit på om inte Felicia trilskats, som var inblandad. Totalkvaddad. Det får en att tänka efter. En vakande ängel.

Och igår small det igen. Denna gång min buss. 147. Någon av de som kom efter den jag åkte med. Får väl vara glad att Felicia inte vaknade och uppehöll mig. Eller, det kanske var medvetet från hennes sida, att inte frångå de vanliga rutinerna.

Onsdagens olycka har jag inte lyckats hitta någon info om, så jag går på hörsägen när jag säger att den var totalkvaddad. Jag litar på min fru.

Torsdagens olycka hittade jag på Sanook. De rapporterar att föraren dog omedelbums. Alla passagerarna klarade sig med livet i behåll, men många skadades.

Med anledning av min och min frus nära döden upplevelse på Bangkoks gator under veckan återpublicerar jag härmed en annan bussolycka som inträffade den 12 oktober 2007.

Detta är bara en av många olyckor som sker med Bangkoks lokaltrafik.

Dåliga förare, undermåliga fordon, tidspress, trafikkaos. Anledningarna till olyckorna är många, och ingenting görs från myndigheternas sidor för att förbättra situationen. Speciellt inte när ekonomin ser ut som den gör i dag.

Skäms på er. Alla inblandade.

I morse hände det som händer alldeles för ofta i Bangkok igen. Buss linje 6 krachar rakt in i en affär på Charoen Nakhorn Road.

Full chaufför krachar igen

Enligt TV-nyheterna i morse hade chauffören och ett gäng av hans kollegor som kör linje 6 suttit och supit hela natten. Klockan fyra på morgonen var det dags att börja jobba.

De reser sig alltså från bordet där de supit hela natten och hoppar in i sina bussar. Det gick inte så bra.

En av chaufförerna klarade två rundor, men på den tredje tappade han greppet om sig själv och bussen. Han kom körandes och såg att det var trafikstockning på vägen han skulle köra, så han svänger in på en sidogata. Kör mot enkelriktat och krachar efter ett tag rakt in i en affär.

På vägen hann han med att ta med sig fyra motorcyklar. Som tur var han motorcykelkillarna hoppa undan. Men en kvinna som handlade i affären var inte lika lyckligt lottad. Hon stod med ryggen mot gatan och såg aldrig bussen.

Sammanlagt, i morse, sa de att 12 var skadade. Jag tror kvinnan dog.

När ska de göra något åt dessa idioter till bussbolag som kör på entreprenad? Hur många fler ska behöva dö innan de inser att det inte går att lägga ut busstrafiken på privata företag som bara vill göra vinst.

Det räcker nu!

Chaufförerna är dåligt utbildade, de tvingas köra under stark press, både tidsmässig och ekonomisk, bussarna är fallfärdiga, ofta rasar de ihop ute på gatan med trafikstockningar som följd.

Var är kontrollen av dessa marodörer. Bangkok Stad kan inte svära sig fria från detta. Det är trots allt de som har gett de olika privata bolagen rättigheterna till de busslinjer de varje dag utsätter folk för livsfara på.

Anledningen till återvinningen av detta inlägg heter: En Vakande Ängel.