Vad ska man tro på?

Jag, liksom di Leva, undrar.

Jag har egentligen aldrig trott på något speciellt. Inte på gud, inte på spöken, inte på livet efter detta.

Jag tror på mig själv. För det mesta i alla fall. Ibland kommer jag på mig själv fara med osanning. Då tappar jag min tro ett tag. Men den kommer snart tillbaka.

Men gud? Nä, tror inte det. Spöken? Så sent som i tisdags hade jag svarat med ett bestämt NEJ! Idag är jag lite kluven. Så här ligger det till.

Thailändare är ju helt övertygade om att det finns spöken, en massa olika sorters spöken. Alla har de olika namn, många är hemska, medan andra är mer behagliga.

Min fru har alltid hävdat att det finns spöken i hennes föräldrars hus, vilket jag naturligtvis alltid hållit mig väldigt skeptisk till.

Hon har bland annat berättat att för många år sedan, när ingen var hemma, var det någon som bröt sig in i huset.

Detta berättades för dem av en granne som såg hela händelseförloppet.

En tjuv klättrade alltså över muren, tog sig in genom ytterdörren och vidare upp för trappan till andra våningen. Han hann inte mer än upp förrän han vände och sprang iväg med en rasande fart.

Grannen sa att en gammal man stod och tittade efter tjuven när han sprang bort från huset längs soien. Det finns inte någon gammal man boende i huset - ett spöke.

Vi gifte oss för några månader sen. En av gästerna frågade oss i efterhand vems barn den lilla pojken var. Som ni säkert listat ut var ingen liten pojke närvarande. Ett spöke till.

Det är alltså dessa två, en gammal man och en liten pojke, som delar huset med övriga familjemedlemmar, av kött och blod.

Såg jag ett spöke?

I onsdags var jag ledig eftersom jag behövdes vid vårt husbygge. Jag var efter ett tag tvungen att gå upp på övervåningen i föräldrarnas hus, eftersom jag mistänkte att en lampa jag behövde fanns däruppe.

Här blir jag alltså osäker. Min tvärsäkra otro på spöken fick sig en knäck.

Jag hade precis kommit uppför trappan och var på väg in i rummet där jag trodde lampan fanns. Då, helt plötsligt, utan förvarning, kände jag som en närvaro. Det gick som en rysning genom kroppen och nackhåren reste sig. Jag såg en kort liten varelse i ögonvrån. När jag vände mig om var det som om något snabbt försvann in i buddharummet. Jag var lite skakad, så jag tittade inte efter närmare, utan waiade och gick ner igen.

Gick in i köket och gjorde i ordning en kopp kaffe, och hela tiden kände jag mig betraktad av någon. Inte förrän jag gick ut släppte känslan.

Detta känns ju inte riktigt bra. När jag skriver detta så undrar jag ju om författaren är riktigt riktig i huvudet. Jag tror jag är det. Men frågar du mig idag, om jag tror på spöken, så blir svaret inte lika tvärsäkert som i tisdags.

Enligt uppgift ska det ha varit ett spöke vid namn Kuman som lurade mig. Han är tydligen en riktig busunge. Jag vet inte. Får väl se om han kommer igen…

Övertygad är jag väl inte, ännu, men denna händelse satte lite tvivel i min förut så starka otro på spöken.

Gud? Nä, den tror jag fortfarande inte på. Men vet vet inte, han/hon kanske visar sig för mig nästa vecka…

Inom kort hoppas jag att ni kan hitta GuavaJuice som första blogg i kategorin Thailand på bloggkartan.se.