Thailändska karriärval

Felicia är snart två år. Det innebär att vi snart bör börja titta på dagis/lekis/skola. Man börjar ju tidigt med sånt här i Thailand. Om man nu inte vill sätta sin avkomma i en statlig skola. Men det vill man inte. Gärna. Om man har möjlighet att undvika det.

Vi har alltså pratat lite om detta ämne därhemma, men nu börjar jag tvivla. Jag tror vi struntar i utbildningen. Hon slipper gå i skolan, helt och hållet. Det är ju ingen vits med sånt - kunskap.

Vad ska man med kunskap till när man kan bli golfproffs?

Nu undrar ni säkert om det står riktigt riktigt till i huvudet på mig. Det gör det. Felica ska gå i skolan och där med basta. Men, det finns thailändska föräldrar som på fullaste allvar ser livet som proffessionell idrottare som ett alternativ till utbildning. Tro det om ni vill, men det läser jag i Bangkok Post.

Bakgrunden är framgångarna(?) för thailändska idrottare som tennisspelarna Paradorn Srichaphan, Tamarine Tanasugarn och Danai Udomchok. Dessa atleters framgångsrika(?) karriärer får nu som följd att många medel- och överklassfamiljer helt sonika tar sina barn ur skolan för att den tar för mycket tid.

Den tid barnen spenderar i skolan och på läxor inkräktar alltså på den tid de kan ägna åt idrottsutövning. Bortkastad tid. En pippifiering av livssynen alltså - pluttifikation, bah.

Pappa Rattapop Wattanakul har beslutat att hans två söner, 12 och 14 år gamla, ska bli idrottsstjärnor. Den yngre ska följa i Paradorns fotspår och den äldre ska bli en ny Tiger Woods.

The world needs specialists rather than those receiving ordinary education.

Specialists can gain more social and career advancement (than ordinary people). The mainstream education system cannot make my children specialists.

So I decided to reject the formal schooling system and invest in developing the sports talents of my sons.

Jag kan väl hålla med om att den thailändska skolan skulle kunna vara liiiite bättre än vad den är, men något lär de sig väl i alla fall där? Faktum är att barnen Wattanakul inte gick i någon simpel tempelskola, de var placerade på en fin privatskola och hade dessutom utmärkta betyg.

Men det duger alltså inte. Ingen vanlig simpel utbilning för sönerna Wattanakul. Nänä. Specialister ska de bli. I tennis och golf.

Jag undrar hur pass noga han har övervägt riskerna med sin “investering”. Vad är chanserna att hans två söner ska bli framgångsrika specialister i sina nya karriärer? Så pass framgångsrika att de kan leva på sin idrott?

Jag menar, visst, blir du en ny Tiger eller Federer så lever du väl rätt gott, men, hur enkelt är det att bli nummer ett?

Singekrawee (den yngre sonen) said he did not hesitate to quit school. He said it would be too stressful if he had to study in school and train to play tennis. The school would force him to do homework and take exams and this would prevent him from developing his sports potential, he said.

Tvingas att göra läxor. Och prov!! Nä fy fasiken. Skit i skolan. Han är 12 år. 12 år!

Chanarojnarong (den äldre sonen) said most students obtain the same knowledge base under the traditional schooling system, and would then have to fight for jobs when they finished their education.

Ja, tänka sig, man måste fajtas med en massa andra människor om jobben. Det slipper man ju när man blir golfproffs. Då är det inte någon som står ivägen. Då slipper man konkurrens.

Hallå! Vakna!

Nehe, tydligen inte. Han drömmer vidare:

”I don’t want to get stuck in that circle,” he said. ”After discovering my gift in golf, I decided to fully develop my talents. In sports, there are not as many people competing [as in the world of work] and we have a better chance at making a good living than others.”

Jojo, jag säger då det. Dream on. Det skulle vara roligt att läsa om honom om några år. När han kanske har provat på livet som golfproffs ett tag. När han upptäckt att man inte får så många baht när man kommer 124.

När man inte har råd att bo på hotell utan får tälta bortom driving rangen. När man måste välja mellan att köpa nya bollar eller en nudelsoppa.

Familjen Wattanakul är inte ensamma om att leva i Underlandet.

Mr Pornnarongsak took his 17-year-old daughter out of school last year and now she has taken part in the Junior Fed Cup tennis competition.

”It is more important to develop her sports talents than have her study at school,” Mr Pornnarongsak said.

Är de sanna dessa människor? Eller så är de redan så rika att det inte spelar någon boll om hon lyckas eller inte. Skulle hon snubbla på kortlinjen så kan hon leva flott som hemmafru. Det måste ju vara nåt sånt. Annars är det ju ännu ett tecken på att thailändare inte fungerar som de bör.

”If she can become a professional tennis player, sponsors will provide her financial support. This will help her to live comfortably.”

Så lätt är det. Bli tennisproffs och sponsorerna ställer sig på kö för att ösa pengar över dig. Det räcker. Jag är proffs. Ge mig pengar.

Va, måste jag vinna några turneringar också. Va faan, det var det inte någon som berättade. Pappa sa bla bla bla.

Ja, jag säger då det.

Hälsa Alice.